Reijmyre glasbruk grundades år 1810 och är därmed det näst äldsta glasbruk i Sverige som är i drift. Det har dock inte varit igång utan avbrott ända sedan 1810.
Glasbruket ligger i Fingspångs kommun i norra Östergötland, inte långt från gränsen mot Södermanland. Många olika glasprodukter har tillverkats i Reijmyre under årens gång, allt från dricksglas, smöraskar och glödlampor till nattkärl, apoteksbehållare och glasleksaker.
Reijmyre glasbruk var ett av de första glasbruken i Sverige med kvinnliga formgivare. Bland annat arbetade Betzy Ählström och Anna Boberg där i början av 1900-talet. Ett annat viktigt exempel är formgivare Monica Bratt som var verksam vid Reijmyre glasbruk under perioden 1937-1958. Hon har kommit att betyda mycket för Reijmyres rykte, bland annat genom sitt fokus på rena färger som blått, rubinrött, mossgrönt och rökgrått. På 1950-talet fick hennes rubinröda glas stor uppmärksamhet och kom att bli något av ett signum för hela bruket.
Av de byggnader som tidag finns kvar på glasbruksområdet i Reijmyre härör de flesta från 1900-talet, men det finns några äldre undantag, bland annat den gamla pottkammaren i rött tegel som uppfördes redan under 1800-talets första hälft. Det finns också en skortsten från 1870-talet bevarad aftersom arbetarna på bruket inte ville riva den när de fick order om att göra det på 1920-talet.
Reimyre glasbruks historia: 1800-talet
Bakgrund
Rejmyre Glasbruk uppfördes i början av 1810-talet efter att Johan Jacob Graver (f. 1765) fått marken i gåva från sin mor, änkan Maria Magdalena Eurenia.
Fram tills dess hade marken varit jordbruksmark i form av bondehemman. Det omnämns redan i handlingar från år 1353, fast då under namnet Raegymørum. År 1385 såldes det, under namnet Reghinmyra, av Askeby kloster till riksdrotsen Bo Jonsson (Grip). År 1477 hade det dock återgått till klostret.
Under lång tid fanns det fyra gårdar på hemmanet; med en hemmansdel per gård. År 1763 köptes hela hemmanet av Jacob Graver som redan ägde flera verksamheter i trakten, inklusive järnbruket i Hultsbruk och buldansväveriet i Rodga. Efter att han avlidit år 1779 disponerades Rejmyre hemman av hans änka Maria Magdalena Eurenia, som i ett gåvobrev den 20 januari 1810 överlät marken till sonen Johan Jacob Graver.
Grundandet av glasbruket
För att få ihop tillräckligt med kapital för att grunda ett glasbruk på marken han fått av sin mor inledde Johan Jacob Graver ett samarete med friherren Mattias Alexander von Unger Sternberg från Äs i Södermanland. Kontraktsskrivningen skedde på Sillesjö gård den 6 april 1810.
Nästa steg var att ansöka om privilegier hos Kungliga kommerskollegium, och de båda kompanjonerna måste ha varit tämligen säkra på att få sin ansökan beviljad för de anställde glasblåsaren Johan Gleisner redan innan de fått svar från kommerskollegium. I sin ansökan motiverade Graver och Ungern-Sternberg sin verksamhet med att det fanns gott om kvarts i trakten kring Rejmyre och god tillgång på skog som det inte fanns någon annan avsättning för. Dessutom påpekade de att Sverige från och med år 1809 inte längre hade tillgång till glasbruken i Finland.
Kommerskollegium utfärdade de önskade privilegierna den 9 juli 1810.
Faciliteterna kommer på plats
När Johan Gleisner anställdes var det för att han skulle leda anläggandet av bruket och därefter fungera som hyttmästare. Av oklar anledning bröts dock kontraktet innan verksamheten riktigt kom igång, och glasbruket anställde istället norrmannen Carl Houbbert. Houbbert visade sig vara mycket skicklig och Rejmyre glasbruk hade snart en försklassig glasugn på plats.
En av de första byggnaderna som uppfördes för Reijmyre glasbruk var den rödmålade timrade bruksgården. Den skulle fungera som bostadshus åt brukets glasblåsare, så innuti var den indelad i små lägenheter. Huvudbyggnaden och den östra flygeln stod klar 1811, den västra flygeln året därpå.
Den första hyttan byggdes av Per Matsson från Mora och mätte 28,5 x 14,5 meter. Snart stod även glasmagasin och ett stampverkt på plats, och stampverket kompletterades så småningom med en såg.
Glasblåsarna
Glasblåsare rekryterades från flera olika ställen, inklusive Cedersbergs glasbruk söder om Linköping och Casimirsborgs glasbruk utanför Västervik. Casimirsborgs glasbruk lades passande nog ned år 1810 så det fanns arbetskraft att hämta till Reijmyre.
Disponent Gustaf Eric von Post
Efter att den första hyttan brunnit år 1815 uppfördes en ersättare, den hytta som skulle komma att kallas den övre hyttan. Från och med detta år var Unger Stenberg ensam ägare till Reijmyre glasbruk, och året därpå överlät han ledningen av bruket till sin svärson Gustaf Eric von Post.
Post hade inte någon bakgrund inom glasbruksindustrin utan hade varit verksam inom det militära och där stigit till graden kapten innan han 26 år gammal lämnade den militära banan. Post visade sig dock vara en mycket bra ledare för glasbruket, som blomstrade under hans tillsyn. Det var bland annat Post som beslutade att glasbruket huvudsakligen skulle inrikta sig på vitt och grönt småglas. Tillverkningen av fönsterglas minskade han gradvis ned tills den upphörde helt i början av 1820-talet. Vid den här tidpunkten tillverkade Reijmyre stora mängder slipat glas, och glaset med briljantslipning var särskilt eftertraktat.
År 1817 hade man anställt glasritaren Nils Sundblad, som med hjälp av kunskaper han förvärvat vid Kungsholms glasbruk upprättade en mönsterbok för glasritning vid Reijmyre glasbruk. Denna möstnerbok finns för övrigt fortfarande kvar, den befinner sig på Frängsäters gods.
Nya produkter
Under Posts tid vid rodret inleddes experiment i Reijmyre i syfte att förenkla glastillverkningen så att man skulle kunna pressa priserna och nå ut till konsumenter som inte hade råd att köpa de dyrare glasen. En av de produkter som togs fram var de så kallade fyrbandsglasen, eller länsmansglas som de brukar kallas idag. Dessa dricksglas gavs redan under blåsningen i hyttan horisontella ränder och fick därmed en dekor som liknande slipning men var billigare.
En annan produkt från Reijmyre glasbruk som blev mycket omtyckt var glasen som hade dekor i relief, till exempel räfflad nederdel. Det var genom att blåsa i så kallad fast form som glasblåsarna i Reijmyre kunde skapa dessa glas. Tekniken kom från glasbruket Cedersberg i Östergötland.
På 1830-talet började Reijmyre som första glasbruk i Sverige tillverka pressglas.
Brukssamhället under Post
För att förbättra livsvillkoren för arbetarna vid glasbruket startade bruket en skola för arbetarnas barn och lät uppföra en brukskyra i byn. År 1847 instiftades en pensionsfond för glasarbetarna och deras anhöriga.
Disponent Hampus von Post
Efter Gustaf Eric von Posts död år 1850 utsågs hans brorson Hampus von Post till disponent. Hampus von Post hade ett starkt intresse för kemi, fysik och geologi och var utbildade inom dessa områden. Under sin tid som disponent inriktade han sig på att försöka höja kvalitén på det glas som producerades i Reijmyre. Den ekonomiska sidan av driften var han mindre passionerad över.
Under Posts tid som disponent tillverkades bland annat vinglas, brännvinsglas, brännvinskaraffer, bläckhorn, smöraskar, nattkärl, gardinringar och ljusstakar i Reijmyre. År 1863 uppfördes den nedre hyttan.
Hampus von Post stannade kvar som disponent för Reijmyre glasbruk till 1868 då företaget omvandlades till aktiebolag.
Brukspatron Josua Kjellgren
På 1870-talet byggdes bruksgården om innuti för att bli bostad åt disponent Josua Kjellgren och kontor åt bruket. Kjellgren bosatte sig i huvudbyggnaden och brukskontoret installerades i den västra flygeln. Det var i samband med detta som utsidan fick sin ljusa revetering.
Brukspatron Kjellgren utvidgade och förbättrade verksamheten, bland annat genom se till att bruket började använda sig av Siemens regenerativa ugnar. Kjellgren uppmuntrade också användandet och utvecklandet av nya arbetsmetoder, både vad gällde bearbetning av glaset och raffineringen. Kjellgren var en uppfinningsrik person som bland annat fick patent på en gengasanläggning som både möjliggjorde förbränning av torv och sparade glasbruket mellan sju och åtta kubikfamnar ved per dag.
Efterfrågan på glasprodukter från Reijmyre var stor under Kjellgrens tid som brukspatron, både inom landets gränser och utomlands. Under den Kjellgrenska perioden hade glasbruket uppemot 400 anställda för glasframställningen och kring 200 anställda för kringverksamheten. I kringverksamheten ingick bland annat skogsbruk, virkesframställning, tegelbruk, upptagande av torv, skötsel av jordbruk och driften av en linbana. På sjön Hunn hade man ångfartyget Gustav för transport av gods och folk.
Från och med år 1888 var Josua Kjellgren ensam ägare till samtliga aktier i Reijmyre Glasbruk. År 1895 anställdes hans son Sten Kjellgren som teknisk ledare vid bruket. Jousa Kjellgren stannade kvar som brukspatron på Reijmyre till sin död år 1901, och efterträddes av sin son. Det glasbruk Sten Kjellgren tog över hade tre ugnar på tillsammans 28 deglar, som rymde cirka 500 kg smält glas vardera.
Sten Kjellgren stannade kvar som disponent till 1921.
Övrigt
- År 1871 uppfördes en gasklocka vid Reijmyre glasbruk. Denna glasklocka fylldes igen år 1926, så det kan hända att framtida arkeologer hittar en i det närmaste intakt gasklockenederdel där nere i jorden någon gång i framtiden.
- År 1897 anlades en filial till Reijmyre glasbruk i for mav Gryts glasbruk i Närke. Denna verksamhet lades dock ned redan år 1903 efter en omfattande brand. Gryts glasbruk hade en ugn med tolv deglar och utarbetade 15 ton smält glasmassa per dag. Ugnen drevs med ved, torv och sågavfall.
- Reijmyre glasbruk hade ett sliperi i Norrköping kring sekelskiftet 1800/1900.
Reimyre glasbruks historia: 1900-talet
De svenska Kristallglasbruken
Kring sekelskiftet 1800/1900 anlades en stor mängd glasbruk i Sverige och konkurrensen mellan dem blev så pass hård att priserna på glas började dala. År 1903 grundades därför aktiebolaget ”De svenska Kristallglasbruken” på initiativ av Sten Kjellgren som även blev aktiebolagets VD. Kjellgrens plan var att bruken gemensamt skulle köpa in råvaror och därigenom få köpa billigare. Dessutom skulle man skapa en arbetsfördelning mellan bruken och effektivisera marknadsföring och försäljning. I aktiebolaget ingick förutom Reijmyre glasbruk även glasbruken Eda, Kosta, Alsterbro och Alsterfors. Reijmyre gick från att vara ett eget oberoende glasbruk till att vara i minoritetsställning i det nya aktiebolaget.
Efter första världskriget
Första världskriget innebar en ekonomisk kris för Reijmyre glasbruk, som lyckades rädda sig genom att satsa på en modern produkt – glödlampan. Trots framgångarna med glödlampan fortsatte dock de ekonomiska problemen för bruket, och det blev inte bättre efter att kriget tog slut. År 1920 släcktes en av glasbrukets ugnar ned på grund av bristande orderingång.
År 1921 avgick Sten Kjellgren från VD-posten i De svenska Kristallbruken och flyttade från Reijmyre. Hans efterträdare blev Gunnar Håkansson för åren 1921-1923 och Carl Kaijser för 1923-1926.
År 1926 hölls ett möte i Kosta där De svenska Kristallglasbruken beslöt att lägga ned Reijmyre glasbruk. Detta trots att rejäla investeringar nyligen gjorts i en tillbyggnad, och att arbetarna vid bruket via facket erbjöd sig att gå med på lönerereducering för att hålla igång verksamheten i Reijmyre.
Båda hyttorna i Reijmyre revs, inklusive två nybyggda glasugnar som ännu inte hade tagits i drift. Skorstenen vid nedre hyttan sprängdes. Tanken var att även den större skorstenen vid den övre hyttan skulle sprängas – den som uppförts redan på 1870-talet – men arbetarna obstruerade och skorstenen fick stå kvar.
I slutet av 1920-talet revs Rejmyre linbana, efter att de stora varulagren hade förädlats och transporterats iväg. Fastigheterna såldes till privatpersoner, medan skogen köptes upp av Domänverket.
Rejmyre glasbruk vaknar till liv igen
Under hösten 1932 togs en del av brukslokalerna i Reijmyre i bruk igen, eftersom en skortfabrik behövde plats för sin verksamhet. Därefter väcktes även glasverksamheten till liv igen, bland annat tack vare en donation av Hjalmar Wicander. Man byggde en vanna i Engelska magasinet och använde den som glashytta. (Engelska magasinet uppfördes år 1980 och användes ursprungligen som kontors- och packlokal.) Den gamla skortstenen från 1870-talet som arbetarna inte velat spränga på 1920-talet blev nu en viktig pusselbit i den nya verksamheten.
Många av de personer som arbetat på Reijmyre glasbruk innan det lades ned i mitten av 1920-talet hade stannat kvar i Reijmyre och inrättat privata verkstäder för slipning och etsning av glasprodukter. De kunde nu anställas på nytt, och vissa gamla glasarbetare som flyttat efter nedläggningen för att få jobb kom också tillbaka och började på bruket igen. Strax innan andra världskriget bröt ut uppgick arbetsstyrkan på Reijmyre glasbruk till drygt hundra personer.
Lennart Rosén
Under 1930-talet och 1940-talet bytte Reijmyre glasbruk ägare många gånger, men från och med år 1950 blev det mer stabilitet i verksamheten efter att Lennart Rosén – tidigare chef på Kosta – tagit över.
Under Roséns ledning blomstrade bruket och när man 1972 som första glasbruk i Sverige började tillverka värmefast glas öppnade det upp för nya marknader.
År 1975 köptes glasbruket upp av Guldsmedsaktiebolaget, och resten av 1970-talet blev en tuff tid för bruket. Det samma kan sägas om de efterföljande åren som karktäriserades av ägarbyten coh ekonomisk kris.
Reimyre glasbruks historia: 2000-talet
Konkursansökan och nya tag
I juli 2015 avled bruksägaren Ulf Ericsson. Följande månad ansökte Reijmyre glasbruk om konkurs, eftersom arvtagarna ansåg det omöjligt att driva bruket vidare.
Driften upptogs igen i oktober 2015, med Ulf Rosén som ny VD.
I skrivande stund tillverkar Reijmyre Glasbruk 1810 AB munblåst bruksglas för vardag och fest.
Exempel på kända formgivare som arbetat vid Reijmyre glasbruk
| Namn | Tid vid Reijmyre glasbruk |
| Alf Wallander | 1908–1914 |
| Anna Boberg | 1902–1907 |
| Axel Enoch Boman | 1902–1916 |
| Axel Törneman | 1920–1922 |
| Björn Trägårdh | 1937– |
| Edvin Ollers | 1918–1920 |
| Ferdinand Boberg | 1907 |
| Johnny Mattsson | 1960–1965 |
| Margareta Hennix | 1993–1996 |
| Monica Bratt | 1937–1950 |
| Paul Kedelf | 1956–1978 |
| Sten Branzell | 1920–1922 |
| Tom Möller | 1960–1963 |