Sekelskiftet 1800/1900
Vid sekelskiftet 1800/1900 fanns det gott om glasbruk i Sverige, och många av dem låg i de småländska skogarna där brukssamhällen växte fram kring dem. Här låg till exempel pionjären Kosta glasbruk som grundades redan i mitten av 1700-talet. Orrefors, Boda, Johansfors, Målerås och Pukeberg glasbruk är andra exempel på hur glasindustrin blomstrade under den här eran.
På Stockholmsutställningen 1897 fick det svenska glas som visades upp mycket god kritik av de utländska besökarna och exporten gynnades – särskilt till Ryssland och det brittiska imperiet.
Flera svenska glasbruk började knyta konstnärer till sig för att kunna konkurrera med konstglas från kontinenten, till exempel hade den franske konstnären Emile Gallés färgade glas med slingrande blomdekor blivit mycket populära i Europa och de svenska glasbruken ville ta över en bit av den marknaden. Resultatet blev svensk jugendglas som fortfarande in i våra dagar är mycket omtyckt både på hemmaplan och bland utländska samlare.
1910-talet
Den Baltiska utställningen i Malmö år 1914 blev tyvärr inte alls någon upprepning av 1897 års succé för det svenska glaset. Kritikerkåren skrädde inte med orden och Svenska slöjdföreningens ordförande Erik Wettergren slog fast att ”de råa, disharmoniska färgerna, den slappt naturalistiska dekoren ha aldrig varit mer stötande”.
De svenska glasbruken tog till sig av kritiken och när det blev dags för 1917 års Hemutställning på Liljevalchs i Stockholm såg det glas som presenterades helt annorlunda ut och fick också ett mycket varmare mottagande. Konstnärer och hantverkare hade arbetat sida vid sida för att få fram både prisvärt bruksglas och nyskapande konstglas.
En av utställarna på Liljevalchs var Orrefors, som i mitten av 1910-talet hade ställt om sin produktion för att inrikta sig mer på exklusivt kristallglas och rekryterat konstnärerna Simon Gates och Edward Hald för att få in nytt liv i konstglasproduktionen. Hald var en modernistisk intellektuell konstnär som studerat för Henri Matisse i Paris, medan Gates var en glaslynt bondson som fram till anställningen på Orrefors försörjt sig på att göra svulstigt barocka omslag till 25-öresromaner. (Det var för övrigt så han blev upptäckt av Orrefors, brukets direktör läste romanerna.)
Värvandet av två så olika konstnärer visade sig vara ett lyckokast för Orrefors som mot slutet av 1910-talet kunde presentera en lång rad nyheter, inklusive de populära gravyrglasen, graalglasen och sulfatglasen. Sulfatglasen hade tagits fram under första världskriget då det rått materialbrist och den nya tekniken gjorde det möjligt att producera enkla men vackra glasserviser som var svagt färgade. Graalglasen var mer kostsamma att producera och såldes till mer köpstarka konsumenter än sulfatglasen; graalglasen skapades med hjälp av en avancerad metod som involverade färgat och dekorerat överfångsglas.
1920-talet
Under det glada tjugotalet ville marknaden ha gnistrande kristallglas med graciöst formspråk. Orrefors deltog i den stora Parisutställningen år 1925 och belönades där med mässans Grand Prix. Med på utställningen fanns den graverade lockpokal som Stockholms stad gett till staden Paris några år tidigare, en pokal som tagit 600 arbetstimmar att skapa.
Det var på 1920-talet som begreppet Swedish Grace började användas i England, och konceptet bidrog till att öka de svenska glasbrukens export till både Storbritannien och USA.
1930-talet
1930-talet kännetecknades av ekonomisk nedgång, men samtidigt var det en period av utveckling för de svenska glasbruk som omfamnade funktionalismen och började producera enkelt men vackert och funktionellt glas av hög kvalité för den nya tidens hushåll.
1940-talet
Även om Sverige inte var stridande part i andra världskriget så påverkades ändå landet hårt och glasbruken fick känna på både minskad efterfrågan, råvarubrist och svårigheter att exportera glasprodukter.
Under 1940-talet växte också ett modernare Sverige fram i allt snabbare takt, där gamla traditioner fick ge vika för moderna lösningar. Brukpatroner och glasmästare var inte längre oemotsagda kungar och prinsar i bruksmiljön, utan fick känna på motrörelser i form av fackförbund och andra folkrörelser.
I många bruksorter revs de gamla arbetarbostäderna och egnahemsområden anlades som ersättare. Kommun och stat kom att spela en allt mer aktiv roll i människors privatliv, och det stiftades många nya lagar rörande arbetsliv och folkhälsa.
Kriget och den svenska mobiliseringen innebar också att kvinnor i högre grad än tidigare gavs tillträde till produktionsleden, inte bara i glasbruken utan i arbetslivet i stort.
1950-talet
1950-talet var en blomstrande period för många av de svenska glasbruken. Privatkonsumtionen ökade i Sverige och därmed också efterfrågan på bruksglas, samtidigt som flera svenska glasbruk gjorde lyckade satsningar på konstglas som kom att bli populära både inom och utanför landets gränser. Produktion av konstglas gjorde bruken mindre känsliga för den ökade konkurrensen när kontinentaleuropa började resa sig efter kriget och massproducera billigt bruksglas för export.
På den stora H55-utställningen i Helsingborg 1955 blev det svenska högkvalitativa och elegant utformade glaset mycket uppmärksammat. Exempel på tongivande glasformivare från den här perioden är Monica Bratt, Ingeborg Lundin och Erik Höglund.
1960-talet
1960-talet karaktäriserades av upptäckarglädje och experimentlust i de svenska glasbruken, i alla fall för de konstnärliga ledarna. Till exempel kastade konstnären Erik Höglund in potatis i glasmassan för att få till just den blåsighet han var ute efter; en skarp kontrast mot de hantverksskickliga glasmästare som under generationer ansträngt sig till sitt yttersta för att inte skapa blåsor i glaset.
Sverige tog också intryck från USA där konstnärer börjat öppna sina egna små hyttor för att mer fritt kunna utforska glasets konstnärliga aspekter utan att vara knutna till vinstdrivande glasbruk.
1970-talets
1960-talets lekfullhet möttes av en kalldsuch under 1970-talet då den svenska glasproduktionen hamnade i djup ekonomisk kris. Staten gick in med olika stödprogram för att försöka rädda glasbruken från konkurs, men i många fall fungerade det inte och bruken lades ned. De kvarvarande glasbruken rationaliserades men det var svårt att pressa ned priserna så lågt att de kunde möta den internationella konkurrensen.
1980-talet och 1990-talet
När 1970-talet övergick i 1980-talet var den svenska glasindustrin fortfarande i djup kris. Endast ett tjugotal glasbruk återstod i landet och de kämpade med näbbar och klor för att inte gå under. Ungefär hälften av den svenska marknaden upptogs av Orrefors och Kosta Boda, som lyckades hitta rätt genom att rikta in sig på lyxigt men ändå prisvärt glas som passade 1980-talets fabläs för flärd och elegans. Parallellt med bruksglaset utvecklades konstglaset och pjäser av formgivare som Ulrica Hydman-Valliens och Bertil Valliens utgjorde många femtioårsgåvor och avtackningspresenter i 1980-talets och 1990-talets Sverige. De kvarvarande glasbruken samarbetade allt tätare och företagsgrupper bildades, bland annat Orrefors Kosta Boda.